Min & Ljubliks historia del 3
(Jätteroligt med all positiv respons jag fått från de föregående texterna, ni ska veta hur det värmer att höra alla era fina ord! :') )
Tankarna kan snurra på rätt så bra i skallen på en, bara av ett ord eller en gest.
Även fast 100 personer kan säga att jag inte är för stor för Ljublik så räkte det med att en enda person sa att jag var både för lång och för tung. Det sitter kvar och blockerar mina tankar, än idag.
Våren/vintern 2011 var jag sjukt deprimerad och ville nästan inte ens gå ner till Ljublik, höll mest på och pysslade med honom, red lite grann och fotade allt som oftast. I samma veva fick han en otäck hosta som inte ville gå bort. Men jag ville njuta av den "sista" tiden med honom eftersom jag gett mig sjutton på att jag var för lång.
Men, draget efer att rida och fotsätta utvecklas var starkare än någonting annat. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig borta från att boka in mig på träningar, trimma lite dressyr ute på någon lägda eller dylikt. Det var sjukt svårt, speciellt eftersom att Ljublik verkligen har potencialen för att bli duktig. Sommaren kom och Ljublik fick komma ut på bete och läka sina luftrör. Det var verkligen välbehövligt, han trivdes hur bra som helst.
Jag och Emma fotade massor och åter massor av vackra bilder.
Hipps vipps åkte jag på semester och Ljublik fick en välförtjänt sommavila. När jag kom hem hade jag bestämt mig för en sak. Efter måna rekomendationer från mina vänner så skulle jag träna för en dressyrtränare vid namn Hasse. Okej tänkte jag, han verkade vettig och det blev antagligen sista träningen för mig och Ljublik, eftersom jag (läs jag) hade bestämt mig för att jag var för lång och han skulle slippa lida mer av att ha mig på ryggen. Han skulle alltså lånas ut på foder, hur det än smärtade i hela min själ.
Vi åkte ut till frösö hästgård (dit jag och Ljublik nu ska flytta!) och skulle alltså för första och sista gången träna för en dressyrtränare tillsammans. Men så blev det inte alls. Den träningen förändrade hela mig. Jag kan inte göra annat än att länka till DETTA inlägg, så får ni läsa själva hur underbart det var. Hasse förändrade hela min syn på mig och Ljublik och dom onda tankarna skingrades i mitt huvud och det blev roligt att rida igen.
Vi betsämde oss för att jag skulle fortsätta rida min gula lilla springare så länge som det går
(Hasse övertalade mig att det gick hur bra som helst att jag red honom, och Hasse vill jag tro på!)
Vad hände sedan?
Ja, det får helt enkelt tiden utvisa. Det ända jag vet är att jag ska fota som aldrig förr, lär mig som aldrig
för, rida som aldrig förr och sist men inte minst. Ta vara på tiden med min underbara Ljublik som aldrig förr!
Vart vill jag då komma med allt detta?
En peson ska inte få styra ditt liv, gör inte samma misstag som jag när jag trodde att jag var för stor för min ponny. Tro på dig själv och din magkänsla. Utan min beslutsamhet när det gällde att jag skulle ha kvar Ljublik hade vi inte stått här idag. Trots att alla vuxna runt omkring mig sa att han aldrig skulle gå att få ridbar. Se på oss nu. Dom har fått äta upp sina ord både en, två och tre gånger! Ta aldrig åt dig av skitsnack! Det är bara ren avundsjuka, kör ditt eget race men respektera andra. Men låt ingen, någonsin sätta sig på dig!
Detta blir mitt sista inlägg som gästbloggare här hos Tova och Melina, det har verkligen vartit superkul!
Hoppas jag inte har tråkat ut er totoalt med mina bilder och texter. Jag har i alla fall tyckt att det har varit både givande och roligt!
Trackback