- humlidumli - hästblogg!

Det är lätt att bestämma sig för en sak, men en annan att verkligen utföra det man bestämt. Jag ville verkligen hjälpa Ljublik att bli en riktig häst igen, så att han slapp bli smutskastad och få ett rykte han verkligen inte förtjänat (Nu låter et som att jag talar om en människa, men han är faktiskt min bästa vän…)                             För jag visste, att bakom allt det där dumma och ouppfostrade fanns det en mjuk kärna. Han visade den då och då, hur mysig och snäll han kunde vara. Det var det jag jobbade mot, att få fram det där jag älskade hos honom.

Jag vet inte riktigt varför han var så instängd i sig själv och, ja, ganska aggressiv och tjockskallig rent utsagt. Men jag har spekulerat i att han kanske inte kände sig trygg och han ansåg väl att anfall var bästa försvar helt enkelt. Jag vet inte riktigt hur han hade den innan han kom till mig, bara att han flyttat runt en hel del och blivit missförstådd allt för mycket. Men någonstans så klickade vi och jag ville och skulle hjälpa honom.

Ponnyn vi skulle köpa kom från en ridskola som skulle läggas ner, men det var massor med krångel och tjorv runt hela den härvan så från att vi bestämde oss för att vi ville ha den andra ponnyn till då vi faktiskt skulle få köpa den så dröjde det sisådär 4 månader eller liknande.

Visst var han fortfarande äckligt kaxig och ibland dum ute i skogen, men det började lösa sig och han blev mer och mer ridbar för varje dag som gick.

I takt med att vi lärde oss tillsammans övertalade jag min mamma att vi skulle köpa honom, och strunta i den andra ponnyn. Ljublik skötte sig faktiskt hyffsat när jag red och det skulle säkert bli bättre. Först var det blankt nej, men ju längre tiden gick desto mer velade hon och tillslut bestämde vi oss för, att vi skulle ha honom på foder till januari i alla fall, och se hur vi gjorde efter det. Ingen var lyckligare än jag!

Ljublik växte otroligt mycket den vintern, då vi tog hjälp av en jätteduktig kvinna i mitt stall. Hon hjälpte oss någonting enormt samt att jag skaffade mig rejält med jävlar anamma och skinn på näsan. Barriären mellan mig och Ljublik började krackelera och vi började nå fram till varandra och han började lita på mig. Vi blev kompisar och det var det som spelade någon roll. Så till slut, den 24 januari 2009, stod jag som den riktiga ägaren på Ljubliks papper. Jag köpte honom för mina egna pengar och det är också jag som står som ägare. Det är, garanterat, mitt livs bästa köp!

Vi jobbade och gnetade på, lärde oss av varandra varje dag och jag lärde mig att läsa av honom och kväva min rädsla varje gång jag skulle fatta galopp. Ljublik började trivas med sitt liv, jag började trivas att vara med honom. Vi var med på några småtävlingar då och då, någon blåbärshoppning och lite lokal hopptävlingar. Hela 2009 gick jag i som ett lyckorus över att ponnyn jag suktat efter i ett års tid äntligen var min, och han var äntligen ridbar.

Men i början av 2010 visste jag att jag ville mer. Jag hade inte ridit ordentligt på nästan två år och ville ta upp hela utbildningsbiten igen. Ville komma vidare, ville inte bara traska runt i samma spår, För han var inte duktig bara för att han inte slängde av mig längre. Så våren 2010 började vi träna mer för tränare än innan, vi funderade på om Ljublik skulle räcka till, rent kroppsligt sett, för att utbildas mer, och det var klart. potencialen fanns. Men, ännu ett alternativ uppenbarade sig. Skulle jag köpa en ny häst? Det var många människor runt omkring mig som sa att jag växt ur honom och blivit för lång och tung för att rida C-ponny mer. För i samma veva fick Ljublik problem med ryggen och det är klart att man börjar undra..

Det var ett svårt slag för min självkänsla. Åter en gång så slungades jag ner till marken igen och mitt självförtroende låg på marknivå. Planerna på att vidareutbilda Ljublik lades på is under hela 2010 eftersom jag inte hade motivtionen till att utbilda en ponny alla sa att jag var för stor för. Jag ville helt enkelt inte åka iväg och göra mig själv till åtlöje. Skulle jag sälja min bästa vän nu när vi äntligen började få ordning på oss? Men jag ville inte bli smutskastad eller gjord till ponny-plågare. Men framför allt ville jag aldrig lämna Ljublik. Aldrig.

/Josefine