Min & Ljubliks historia, del 1
Detta kommer att bli ett långt inlägg, så för er som inte vill läsa texten, ni kan ju bara kika på bilderna!
Allt började när jag var 13 år gammal, med att vi fick en stallplats i stallet 300 m från min dörr. Utan den stallplatsen skulle det garanterat aldrig blivit någon häst. Utan det stallet skulle jag garanterat inte ha ridit idag. Men egentligen så börjar hela den här.. ja låt oss kalla det resan, flera månader tidigare. På en hemsida vid namn hastnet.
Vi fick stallplatsen i augusti 2008, men redan i januari/februari samma år ställde vi oss på kö för att få tillgång till platsen så fort en blev ledig. Redan då började jag finkamma hästannonser, på både blocket och hastnet och diverse andra salu-sidor. Jag hittade en ponny jag verkligen fastnade för. Jag minns att jag hade annonsen som startsida när jag körde igång min webbläsare. Det var, tro det eller ej, Ljubliks annons. Jag har till och med bilden kvar!
Jag minns att jag mailade till ägaren, nervöst och skrämt; ”Lånas ponnyn ut på foder?” eftersom det inte var tal om att köpa en häst på en gång, undrade jag om man kunde få låna honom på foder. Jag fick ett svar från henne som jag inte vågade svara på.
Men, eftersom vi inte hade någon stallplats ännu var det bara att glömma den där ponnyn. Det fanns inte en chans i världen att han skulle finnas kvar när vi väl kunde ringa på annonser och kika på ponnyer. Men månaderna gick och annonsen låg kvar…
Men i juni försvann annonsen och jag minns att jag grät över en ponny som inte ens var min, och som nu aldrig skulle bli det heller. Jag slutade kolla på hästannonser efter det, eftersom jag bestämde mig för at det inte var någon mening att kolla på någon ponny som jag ändå aldrig skulle kunna köpa förrän plasten var min. Men den 18 augusti hände det. Platsen som aldrig skulle bli ledig blev ledig och vi skulle leta efter en passande nybörjarponny åt mig, en lite äldre läromästare.
Jag klickade mig snabbt in på hastnet och anar ni min lycka när jag ser att den lilla gula ponnyn ligger ute på annons igen?!
Det ända jag gör är att jag skriver ut annonsen och ger den till min mamma som ringer direkt. Det är en måndag. Jag ska komma och provrida följande dag, alltså på tisdagen och om allting fungerade bra då skulle jag rida igen på lördagen och ta hem honom på foder för att testa. Men av flera olika anledningar flyttas provridningen till tisdagen och det hela slutar med att vi följande dag kommer hem med en liten ponny i finkan. Alltså den 19 augusti.
Egentlige var det vansinne, det jag och min mamma höll på med. När vi skulle gå och hämta in honom från hagen såg jag hans lilla söta huvud sticka fram över elrepet. Efter den första sekunden, var jag helt såld. Ljublik ville inte komma in från hagen när vi skulle hämnat honom, Elina och jag. Han ville inte heller bli tränsad och jag fick bara skritta runt på en lägda två varv. Men jag var såld. Mamma var inte alls hästvan och jag var bara 13 år när jag provred Ljublik. Men jag sken som en sol och efter ridturen sa jag till min mamma att det fick bli den här hästen eller ingen alls.
Vi åkte hem med Ljublik och dagarna flöt på. Dom första två veckorna var helt underbara. Det var som att leva i en drömvärld. Tills han skulle besiktas. Egentligen hittade dom inget fel på honom, han var ren i alla gångarter vid böjproven, om dom väl fick böja klart.
That’s right. Han ville inte böja på benen. Han protesterade, stegrade sig och högg mot personalen. En häst med sådant temperament har ja aldrig skådat hela mitt liv. Han var osäker och ouppfostrad. Därför sa han ifrån. Ont hade han i alla fall inte, han hade fungerat helt prickfritt hela tiden.
Han stod som konvalescent i ca; 1 månad och när jag sedan började rida honom igen var han, helt ärligt, helt dum i huvudet.
Jag tror att jag ramlade av nästan varje gång jag var ute och red i skogen. Jag blev rädd för min egen ponny. Jag vet inte hur många gånger jag släpades efter Ljublik i skogen och skrubbade upp både ett och två knän, bara för att han inte skulle springa hem igen efter jag ramlat av.
Jag grät mig till sömns allt för många nätter, bara för att jag var rädd. Rädd för vad alla andra skulle tycka och tänka. Rädd för att jag skulle behöva lämna tillbaka Ljublik. Det var många människor som var emot mig, många som sa att det aldrig skulle gå vägen med den där ponnyn. Han var elak och det gick inte att hantera honom. Jag drog mig för att gå ner till stallet den hösten, ville inte rida helt enkelt eftersom det 9 gånger av 10 slutade med att jag fick smaka jord.
En dag när jag kom hem från stallet orkade jag helt enkelt inte låtsas längre. Jag hade trillat av i skogen igen även fast vi bara hade travat en liten, liten bit. Mina ridbyxor hade gått sönder och mamma var fly förbannad.Vi skulle åka och kolla på en annan ponny senare i veckan, eftersom den vi hade lånat var komplett livsfarlig. Då hade jag ändå inte berättat om alla gånger jag trillat av tidigare och tur var väl det.
Den andra ponnyn var det tänkt att vi skulle köpa, och Ljublik skulle åka hem i slutet av december. Men köpet av den andra ponnyn drog ut på tiden och ju längre tiden gick, desto mer bestämd blev jag. Jag skulle klara av honom och jag skulle göra honom till en ridbar ponny. Kosta vad det kosta ville.
